Pretty Random, Pretty Odd.

Då jag gick på friskis och svetis när jag var yngre fans en äldre man som tränade på ett mycket speciellt sett. Han var mycket lång och smal, milt sagt nördigt uttryck. Gick alltid först på ett medelpass och sedan på vårat intensiv pass och stod alltid framför instruktören ibland så nära att ledaren hade svårt att göra rörelserna. Han gjorde alltid alla övningarna till det extrema, dvs ska man lyfta armarna ut vid sidan så var hans rakt upp ovan för huvudet, allt för att göra träningen effektivare. I många fall blev resultatet precis tvärrtom. Och för resten var det svårt att hålla skrattet nere. Minns speciellt när han ska stretcha och lägger ena benet bakom nacken och sedan raklång. Tror man måste ha varit där för att se det.


Hade helt glömt bort detta för än jag mötte en normann som var hans kopia, fast snäppet nördigare, om man kan bli det. Han går alltid på två spinningpass, han har i början så mycket motstånd att han knappast klarar att cyckla runt. Det ser otroligt löjligt ut, och när spinningledaren knappast kan hålla sig för skratt, ja då är det svårt att fokusera på träningen. Sen så kommer en snabb låt och man ska cyckla fort, då tar han bort allt motstånd så att pedalerna går nästan runt av sig själv, och då ser det ut som han ska ramla av cyckeln.


Sen är där en dam som spänner nacken så mycket så att det ser ut som hon headbangar sig igenom hela passet, känner du igen dem?

Jag vet inget värre än när man går på loppis och så hittar man inga kvalitetsloppor, de vanliga är inget mot en cirkustränad loppa, av riktig kvallitet. 



**UPDATE**
Fick förklarat av min norska expertpanel att de lopper som tillhör riktlinjerna för att vara en kvalitetsloppa år att man inte har blivit besprutad av något medel och är då mycket lättare att döda när man tröttnat på dem som ägare. Jämfört med dem som är av lägre standard som har vant sig av vid gifterna och då är omöjliga att döda.

Egentligen borde John Mayer stå i sin egen kategori, för hos mig är han kung. Hans senaste album Continuum har jag spelat över 100 gånger, jag skojar inte, bara älskar honom. Här är en av mina favortier. 

Med massor av sol och massor av jobb, vill man bara ut och sola bort stressen, eftersom detta inte går slutar det med att man sitter och gör strunt och trånar efter solstolen. Då hittade jag den här bilden efter tips från Therese LOLCATZ.

Somamrens Låt 1997. Du kan säkert hela texten. Skrämmande va? 

 

Jude - Out of L.A.

Song plays over a couple scenes as the gang winds down their crazy night out in L.A.

Placebo - Running Up That Hill

You first hear this song while Ryan is in a dirty apartment. He takes a phone call. Sandy goes to where he is and knocks on his door, but Ryan sneaks out. Ryan leaves to meet Julie. The song plays for a second time over a recap of the episodes beginning. Julie offers Ryan information and he refuses it.

"I really want to work with music"

"You know I really don't have any professional traning in singing"


Det sjuka är att han fick ett litet skivkontrakt och fick sjunga på en del sportevents med sitt collage.

Detta är för mig en ny låt som jag hittade när jag såg ett avsnitt av Private Practice, för att sen komma ihåg att jag nog hört den tidigare, då i Kyle XY när Jessie hoppar från klippan. Underbar låt, artisten Matthew Perryman Jones är relativt okänd men jag tror att han kommer bli stor i TV-musik världen.

Mycket musik hittar man av en slump, Matt Nathanson hittade jag när sökte efter John Mayer på ginza.se och på något sätt fick jag upp hans album, inte alla låtarna är så fantastiska men det finns en hel del godbitar. Bland annat denna. När man sen letar hittar man även hans musik i bland annat Scrubs.

Tegan and Sara har något specielt, många har mycket svårt för dem, andra älskar dem. Jag avgudar dem. Jag fick höra I was walking with a ghost och sen blev det inte så mycket mer  än så tills Greys anatomy började gå på kanal 5. Jag tror att Greys har spelat säkert över 10 av deras låtar i avsnitten och nu är Tegan and Sara nog mitt favoritband. De har nyligen släppt ett nytt album, the Con och det här är titelspåret. Jag har även sett dem live på Malmöfestivalen, för en gångs skull används skattepengar på rätt sätt, och de är helt fantastiska live.

När jag hör denna kommer jag ihåg min tid då jag gick på gymnasiet i Lysekil, Jag spelade alltid denna när solen lyste över vattnet, så underbart vacket. Lite samma känsla får man  när man som idag kan titta ut över Oslofjorden och se solen gnistra. Idag älskar jag denna Staden. Så vackert!

För ett par dagar sedan när jag var och letade efter det perfeka mörk rosa läppstiftet var jag på Glasmagasinets sminkavdelning (resten av butiken här i Oslo är tantig och tråkig) hamnade jag på MAC avdelningen. Eftersom jag var där för ett tag sedan och blev sminkad med Fafi kollektionen kände en av makeup artisterna igen mig och erbjöd sig att hjälpa mig (jag vill tro att det är för den där Fafi sminkningen och inte för att jag är där minst en gång i veckan). Efter hon målat på det ena efter det andra så komenterade hon mina torra läppar och tipsade mig om Mac:s Lip conditioner. Det blev trots allt ett clinique läppstift men jag köpte även denna.

I dag ska the Perishers spela i Malmö och för att jag är fast i Oslo. Ibland är det inte kul att bo i en ny stad då alla vänner bor där hemma. Men jag kan inte göra mer än minnas deras fantastiska spelning i höstas, vilken känsla, jag får fortfarande gåshud när jag hör albumet. Dagens blir min absoluta favorit från deras nya album Victorious, Come out of the shade. Jag ska faktiskt ut och äta eller spise som det heter på norska och se på bio med jobbet idag. Vi ska se Vantage Point, och det kan nästan lika kul ( who I'm I kidding?!) the Perishers spelning.